Kan man dö när man redan är död?
Mariell har funnit skriften, Skogen är född och Bibbi är återfunnen – allt borde vara frid och fröjd. Men i bakgrunden lurar mörkare krafter, krafter som inte ens de kunniga rår på. Krafter som hotar att vända upp och ner på allt …
Efter ett oväntat möte läggs en gigantisk börda på Mariells axlar. Allt på grund av ett öde hon aldrig tycks kunna fly från. Ett öde som är lika gammalt som Dödsriket självt. Men hur ska hon lyckas hitta lösningen när hon inte vet vad problemet är? Mariell finner sig snart famla i mörker, och när hon väl förstår hur allt hänger samman är det för sent.
Tidssystrarna är tredje delen i trilogin om Livstjuvarna och tar vid precis där Halvsjälarna slutade.
Författare: Linda Andersson
ISBN: 9789178855728
Bandtyp: Mjukinbunden med 443 sidor
Provläsning: Tidssystrarna
Passar åldern: Unga vuxna
Marias bokhylla –
Mariell har hittat Bibbi, Skogen är född och det borde betyda att allt är som det ska vara, men sådan tur har de döda inte. Istället ställs de inför en strid mot riktig ondska och får fundera kring om det går att dö fastän man redan är död. Och om det inte går, hur ska man då överlista ondskan? Mariell ställs för ett öde som hon inte visste om att hon hade och inte verkar fly ifrån. Hur ska hon klara allting, på helt egen hand?
Tidssystrarna är tredje och sista delen i trilogin om Livstjuvarna och tar vid där andra delen, Halvsjälarna, slutar och läsaren kastas genast tillbaka in i handlingen, efter prologen. Jag uppskattar prologen väldigt mycket, då den hjälper mig att komma tillbaka i vad som har hänt och varför. Sedan är det full fart från första till sista sidan med många vändningar. I slutet finns också ett persongalleri, vilket också uppskattas för att lätt kunna gå igenom vilka alla sedan tidigare delar av serien är.
Något jag verkligen gillar med den här serien är att vare sig Mariell eller Bibbi behöver kärleken från en man för att vara sitt starkaste jag, och jag tycker att det är så bra att de här två kvinnliga karaktärerna får växa sig starka tillsammans och hur deras vänskap med varandra och med andra i dödsriket är det som visar sig vara viktigt, inte kärlek. Under seriens gång har båda dessa karaktärer växt och utvecklats på ett bra sätt och även om de inte är perfekta på något sätt, är de bra nog. De försöker, och misslyckas de, försöker de igen. Kanske inte alltid för att de vill eller vågar, utan för att de måste.
Språket är bra och passar genren alldeles utmärkt. Andersson är väldigt bra på att målande beskriva miljöer så att det känns som att jag är där. Jag tycker om att, även om det inte är supersvårt att gissa hur det ska gå, finns det många vändningar som gör slutet väldigt osäkert ända tills det faktiskt kommer.