När hon tittar i backspegeln ser jag hennes ögon, de liknar ögonen hos en schäferhund som blivit piskad hårt till lydnad. Blicken ser nedbruten ut men samtidigt rasande. Jag iakttar mammas galna ögon i backspegeln, håller koll på dem. Erik sover nere på det kalla smutsiga bilgolvet, rör sig oroligt i sömnen. Jag viskar Så ja, så ja. Försöker trösta honom i hans oroliga drömmar.
När Hannas mamma frontalkrockar med ett träd och hamnar i koma börjar Hanna skriva brev till henne. Hon erinrar sig oförglömliga barndomsscener, trauman som alltid funnits där men som först nu fått en röst. I brevskrivandet kämpar Hanna med sitt modersporträtt och att begripa varifrån hon kom och sin plats i världen. Vem blir man när ens familj plötsligt är borta? Vad gror inom en människa som genomlevt en trasig barndom? Kan man bära sin moders skam?
Skambäraren är en familjekrönika om övergrepp och förtryck i en adlig läkarfamilj, om att bära en djupt dold hemlighet, samt modet att försöka förstå och förlåta det som skett, hela det som skadats. Boken är även en hyllning till djur, vänskap och frihet, att trots allt resa sig och vandra vidare.
Författare: Annika Tibblin
Åsa Jönsson Tysén –
Jag blir en glasblåsarflicka med ohörbara hemligheter, en flicka som blåser tunna lättkrossade glaskärl för alla och envar som vill trampa på dem. Jag försöker göra vackert, bemödar mig om att skapa skönt och fint. Tillverkar skirt himmelsblått glas som skänker tröst trots att det är ömtåligt. Smälter och formar glasmassan i brännheta, intensiva flammor. Leker med elden, bränner mig. Drar mig undan världens villervalla, försvinner in i eldskenets dans.”
Så står att läsa på sidan 231 i Annika Tibblins bok ”Skambäraren”.
Så symboliskt vackert och blixtrande sårbart beskrivet. Ett textstycke som bär kraften att gå rakt in i mitt hjärta. Liksom hela boken har och bär. Kraft att beröra på djupet.
Annika har med värme, klokhet och kunskap lyckats fånga essens och framkomlig väg genom något så slingrande bråddjupt och nattsvart som det komplexa, det rent vidriga och själastympande som övergrepp och incest innebär. Med kärlek banar hon väg framåt och med nakna modiga penseldrag målar hon berättelsen i ömsom djupt kompakta färger, ömsom ljusa genomsläppliga pasteller. Starkt och hemskt på gränsen till outhärdligt och samtidigt så skirande skört och vacker.
Allt, allt på samma gång.
Och så det som jag ser som bokens viktigaste budskap, och som bekräftar vad jag själv upplever och ser som sanning i livet. Den läkande kraften som bor i förlåtande och i acceptans. Den största, mest helande transformatoriska kraften av all läkande kraft.
Tack Annika, för en oerhört viktig och i sitt slag banbrytande bok.
Carina Johansson –
Tänkte också på det stora värdet i att den är skriven ur barnets perspektiv! Det blir tuffare att läsa och går rakt in i hjärtat. En annan viktig del boken belyser är hur barn till intellektuella, akademiker och de som inte tillhör de sk socioekonomisk utsatta grupperna går under radarn just för risken att myndigheter skolor och andra undviker de familjer som har mer makt i samhället. Det gör att barn som far illa i de familjerna riskerar att inte upptäckas.
Citatet ” Det finns inte något så farligt som att vara barn” får verklig innebörd i den här boken.
Tack Annika för att den här boken blev skriven och för det respektfulla sätt du har valt.
Cecilia Berg –
Grattis Annika!!
Boken är oerhört fängslande. Du pendlar skickligt mellan fasansfull utsatthet och vackra naturbeskrivningar. Bästa jag läst på länge!
Elisabeth Mossberg –
Fantastisk bok. Vackert skrivet och väldigt emotionellt – jag har suttit i trädgården och gråtit rakt ut. Viktig bok på många sätt.
Anne von Scheele –
Har läst din bok i små små portioner, tagit in, smält, gått vidare. Bara några få kapitel kvar nu. Berörd, chockad och skräckslagen men lycklig ibland när det trots allt finns ljusglimtar. Ett så vackert språk. Vill egentligen fortsätta med små portioner Hanna, länge. Tack Annika, jag hör av mej när jag läst klar.
Helena Gerdmar –
Jag ligger på stranden och har just läst ut din bok!
#Skambäraren# så mycket känslor, så mycket klokskap, så mycket fångande av barnets tankar.
Den är så väldigt bra och berörande.
Tack Annika Tibblin!
Pia Hansson, Psykolog –
En såå viktig bok och Rätt i tiden..!
Förutom att den är vackert skriven så förmedlar den både hopp o kärlek!
Annika kan konsten att måleriskt beskriva även svåra saker och hon gör det med en slags omfamning och med förlåtelse som ingrediens, vilket ses som viktigt för att överhuvudtaget kunna gå vidare!
Starkt!
Gwendoline Nalvarte, Kommunikatör/Film & Media Historiker –
Den här är författarens allra första bok. ’Skambäraren’ öppnar upp en värld som initialt kan verka dyster och förtvivlad när den skildrar Hanna och hennes komplexa förhållande till sin mor. Men i denna mörka berättelse finns strålar av ljus och en hjärtskärande känsla av oförbehållsfull kärlek, sedda ur ett barns oskuldsfulla perspektiv. Det är denna djupa komplexitet som gör läsningen så gripande och tankeväckande.
’Skambäraren’ omfamnar dig med ett enkelt och tillgängligt språk. Den är en bok som inte enbart välkomnar de som direkt eller indirekt har erfarenhet av ämnet barnmisshandel eller arbetar inom detta område. Den är snarare en bok som väcker medvetenhet, särskilt om du tidigare inte haft insikt i eller erfarenhet av de smärtsamma ämnena kring barns psykiska, fysiska eller sexuella övergrepp.
Berättelsen tar oss med på en resa till Sverige under 1960- och 1970-talen, en tid då barns rättigheter inte hade den starka ställning de har idag, år 2023. Det är viktigt att notera att FN:s konvention om barnets rättigheter antogs i Sverige bara 1989, men dess fullständiga integration i lagstiftningen kom först så sent som i januari 2020.
Låt ’Skambäraren’ bli din guide genom en mörk skog av utmaningar, men också en påminnelse om det strålande hopp och förlåtelse som finns i varje barns hjärta och möjligheten till en ljusare framtid. Läs den med öppet sinne och låt den väcka ditt engagemang för att göra världen till en bättre plats för våra barn och kommande generationer.