Jonas Ahlqvist kommer till Fatmomakke med lång erfarenhet från grova brott och gängkriminalitet i Gävle. Hans bästa vän och kollega har skjutits till döds och hans flickvän har lämnat honom. Ändå blickar han ut över Marsfjället och känner hur utsikten ger honom hopp om att läka från sina sorger. Nytt hem, nytt jobb, en ny chans att börja om!
Jonas hinner inte njuta länge av den svindlande utsikten innan ett långt utdraget avgrundsvrål från en kvinna ekar i dalgången. Kalla kårar skälver genom kroppen och med hjärtat i halsgropen springer Jonas mot kyrkogården där han möts av en makaber syn. Någon har grävt upp en grav och borrat ett järnspett genom kraniet på liket.
Gravskändningen följs av ytterligare ett mord och den annars så lugna dalgången skakas i sina grundvalar när hemligheter nystas upp.
Det här är första boken om Jonas Ahlqvist, polis i fjällpatrullen, lokalpolisområde Nord.
Författare: Cecilia Ström
Jenny Lindmark –
Dold vrede är Cecilia Ströms debut. Det är en deckare, med polisen Jonas Ahlqvist i huvudrollen. Jonas har haft det tufft på sitt jobb som polis i Gävle, och bestämmer sig för att flytta till Fatmomakke, med förhoppningen att få en lugnare tjänst där. Hans förhoppningar grusas då han får en gravskändning på halsen, men kanske kommer han att hitta kärleken igen i Line, barnbarn till mannen i graven?
Boken utspelar sig i Vilhelmina fjällvärld, och bygger på en släktfejd. Den påminner mig en hel del om Stina Jacksons Silvervägen, som utspelar sig i och omkring Glommersträsk. Skillnaden mellan dessa två böcker är att Ström förmår att skildra en mycket mer nyanserad bild av norra Norrlands inland och de människor som bor här. Där Jacksons bild blir en sektliknande patriarkal värld, blir Ströms skildring en som jag känner igen mig i. Jag är född och uppväxt 7,5 mil från Vilhelmina, och jag känner igen de människor och de relationer Ström så skickligt beskriver. En värld där alla känner alla, är beroende av varandra, och där ett gräl om ett fisknät kan vara oerhört allvarligt.
Handlingen kan tyckas enkel, och som att man har sett den förr. Hur ofta har vi inte läst om en polis som precis skilt sig, med alkoholproblem, som kastas in i ett nytt fall? Ofta. Men luras inte att tro att vi gör det i Ströms bok. Jonas Ahlqvist är förvisso nybliven singel, och slickar sina sår, men han har inga alkoholproblem, och han är en man som är mer i balans och i kontakt med sina känslor än vad vi är vana vid i den här genren. Ström skildrar Jonas på ett trovärdigt sätt, och jag hade gärna sett mer av Jonas Ahlqvist, mannen, för att få en balans mot Jonas Ahlqvist, polisen.
Det märks att författaren har stor kunskap om polisarbete, och i vissa delar kan hennes lust att beskriva olika tillvägagångssätt nästan ta överhanden. Samtidigt ger det en stor trovärdighet till berättelsen, och jag tänker att författaren kommer att hitta en balans mellan det personliga och det professionella hos sina karaktärer, ju mer hon umgås med dem. Kanske är det så att Jonas behöver luta sig lite mer mot sin identitet som polis, eftersom han nyss blivit lämnad? Han kanske struntar i att jag som läsare vill veta mer om hans känsloliv?
Så vad tycker jag då om Dold vrede? Jag tycker att de tär en alldeles utmärkt debutroman, och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Det faktum att jag ser fram emot att få läsa mer om Jonas Ahlqvist och att få vistas mer med honom i vilhelminafjällen talar sitt tydliga språk. Hatten av för dig, Cecilia!
Jenny Lindmark