Cherstin Hansson vill belysa internationellt socialt arbete. Hon har tidigare gett ut boken Pappa, Che och jag, en berättelse om hennes uppväxt i Brynäs, Gävle och då hon arbetade som kurator på ett sjukhus i Lima under den tid då militärkupper avlöste varandra på kontinenten. Flyktingskap kom att bli betydelsefullt i hennes liv.
Denna självbiografiska roman handlar om Cherstins arbete i Gävle kommuns flyktingmottagning och den traumaenhet för offer från krig, tortyr och flykt som fanns i Gävleborg.
Under kriget på Balkan kom många människor från Gorazde, Bosnien-Hercegovina, till Gävle. De flesta kom direkt från krigsskådeplats.
Vid krigsslutet fick Cherstin ett stipendium från Stockholms Universitet för att föreläsa vid Universitetet i Sarajevo. Med sig från flyktingar i Gävle fick hon ett antal ljusblåa kuvert innehållande brev till anhöriga i Gorazde – anhöriga de ägnat massor av tid för att försöka kontakta, utan att lyckas.
Resan gav henne kunskap om människors vardagsliv och socialarbetares uppdrag i krig. Hon fick även möta en stark besvikelse över att komma först då kriget var slut. Var fanns ni under kriget?
Cherstin trodde hon visste mycket om kriget, eftersom hon mött många människor därifrån i sitt arbete, men hon visste ingenting.
Virresbokhylla –
Jag upplever verkligen att Cherstin blir orättvist behandlad när hon kommer till Serajevo, som att allt var hennes fel för ingen hjälpinsatser från social arbetare hade kommit till landet innan.
Vad hon än gjorde fanns alltid någon som tyckte att det var fel och vart fel, såklart fanns även tacksamma människor, men det gjorde mig uppriktigt ledsen för hennes skull.
Boken är väl skriven, informativ, kort och snabb läst men lämnade en starkt intryck.